Laddning av elbilar är en nyckel till frihet. Vår rörelsefrihet. Men det måste vara möjligt för alla. Idag exkluderas personer från att ta del av elbilens frihet på grund av bristande tillgänglighet till laddning. Så kan vi inte ha det.
Johan Lagrelius
Project Manager, BioFuel Region
Foto: Edel Puntonet
Möjligheten att ha en ”elmack” hemma med drivmedlet redan distribuerat är inget mindre än en revolution. Att varje morgon vakna med bilen fulladdad. Att inte behöva åka omvägar för att tanka. Det är ett fantastiskt lyft både för stad och landsbygd. Vi bygger nu upp en ny infrastruktur för elfordon som ska fungera i minst 15 år framåt. Då måste laddningen vara tillgänglig och inkluderande – för alla.
Otillgängliga laddplatser
Höga kanter, trångt placerade påkörningsskydd, för högt placerade skärmar och ladduttag, undermålig snöröjning. Listan på brister och hinder vid publika laddare som gör att de är svåra eller omöjliga att använda för alla kan göras lång.
Tillgänglighet likställs ofta med anpassning till några, men i detta fall är tillgänglighet en uppgradering för alla. Genom att se till att det finns gott om utrymme bredvid och framför fordonet får såväl familjen med minibuss, barnstolar och storhandling som personer som sitter i rullstol bättre möjlighet att ladda. Vi behöver också laddutrustning som är utformad för allas behov. Här ser vi stora brister idag, framför allt vid snabbladdare.
Ett grundproblem är att det är minst sagt sparsamt med krav på utformningen av laddplatser idag. Ingen instans har vare sig huvud- eller tillsynsansvar för tillgängligheten. Tydligt ansvar och tydligare krav behövs – det är nyckeln till bättre utformning av laddplatser. Något som alla uppskattar
Laddning på långresa
Tillgången på snabbladdare varierar stort i vårt land. I norra Sverige, där vi jobbar för bättre förutsättningar för laddbara fordon, är det fortfarande många större vägar som inte har tillräcklig grundtäckning med snabbladdare.
Snabbladdare behövs längs stråk som inte i huvudsak är för de personer som bor där, utan de som är på genomresa.
Trafikverkets satsning med riktat stöd till snabbladdare längs större vägar kommer under året att få upp snabbladdare på många platser, men det är fortfarande ett dussintal platser som inte ens fått ansökningar. Hur kan det komma sig? Driftskostnaderna som till lejonparten består av elnätskostnad är så stor att inga aktörer är intresserade.
Snabbladdare: ett nationellt och EU-intresse
Sverige behöver ett driftsstöd för platser som marknaden inte löser trots fullt investeringsstöd. Så hur löser vi detta? Snabbladdare behövs längs stråk som inte i huvudsak är för de personer som bor där, utan de som är på genomresa. Det är alltså inte ett lokalt intresse, det är nationellt. Det är stråk som pekats ut som viktiga för att vi som bor i Sverige ska kunna transportera oss. I förlängningen är det därför viktiga stråk för EU:s fria rörlighet och transportsystem. Då behöver vi kunna få fram pengar för att drifta den nödvändiga infrastrukturen för den rörligheten.
När väl det första skelettet av snabbladdare är etablerat längs våra större vägar återstår nästa utmaning. Med ökande antal elbilar duger det inte med att ha en laddare per tio mil. Det är för lite och för sårbart. Om en laddare längs ett stråk inte fungerar så slår man ut hela stråkets funktion ut. Därför behöver vi bygga mer kött på det magra skelett vi har byggt längs flera av våra viktiga vägar. Redundans är det nya svart.
Spärrytor skapar ökad tillgänglighet vid fler laddplatser. Genom att ta bort någon parkeringsplats och fördela ytan som spärrytor mellan laddplatserna så kan samnyttjandet skapa gott om utrymme på bredden för samtliga laddplatser.
