I februari hände det. Fler valde laddbara bilar än icke-laddbara när de skaffade ny bil. Bil på el är det nya normala, och nu kommer lastbilarna, bussarna och husbilarna. Vi når målet att ha en fossiloberoende fordonsflotta 2030 – inte för att vi måste, utan för att vi vill!
Mattias Goldmann
2030-sekretariatet
Foto: 2030-sekretariatet
ldrivna fordon är bra för planeten, närmiljön och hälsan. Inga avgaser i luften vi andas, mindre koldioxid till atmosfären. Tyvärr har vi nu fått ett argument till: Var tionde tank bensin eller diesel är rysk, medan elen är vår egen med ett rejält överskott att sälja till omvärlden.
Alla som byter till eldrift är med i denna positiva utveckling, som hjälper oss att avvärja klimatkrisen och ställa om till ett hållbart samhälle. Men omställningen drivs inte av världssamvete. Skiftet sker för vår egen skull.
Uppoffringen är obefintlig i omställningen till elbilar. Den som granskar försäljningsstatistiken för nya bilar finner alltifrån från tvåsitsiga minibilar till sjusitsiga SUV:ar. Här finns sedaner, kombis och sportcoupéer, två- eller fyrhjulsdrift, med dragkrok eller utan. Antingen för 200 000 kronor eller två miljoner och allt däremellan. I chattforum, insändare och vid laddstolpen möter jag nyfrälsta elbilsförare som gläds av elbilens tystnad och enkelhet: Glöm koppling, katalysator, fläktrem tändstift och oljebyte. Elbilisterna älskar accelerationen med full kraft direkt, njuter av att batterierna är fulladdade varje morgon. Allt för under hundralappen. De planerar vad de ska göra med premien på 70 000 kronor, kanske sätta solceller på taket eller tågluffa med familjen.
År 2030 ska Sverige ha en fossiloberoende fordonsflotta, med 70% lägre klimatpåverkan från transportsektorn än år 2010. Målet gör mig stolt som svensk; det är tuffast i världen. Just så kan vi påverka globalt; genom att vara föregångare, en permanent världsutställning för klimatsmarta lösningar som andra kan lära av.
Men alla mål uppnås inte – faktiskt är Sverige bara på väg att klara ett eller möjligen två av våra 16 nationella miljömål. Och när vi nu är halvvägs till år 2030, är vi inte halvvägs med utsläppsminskningarna. Ändå är jag trygg; vi kommer att nå målet.
En del av min övertygelse bottnar i röstsiffrorna 299-50 i riksdagen. Sju av riksdagens åtta partier står bakom 2030-målet. En sån enighet finns nästan ingen annanstans. Vilket betyder att elbolagen vågar satsa på snabbladdning längs våra vägar, att BRF:er och hyreshus törs installera laddare i garagen, att leasingbolagen är trygga med elbilarnas andrahandsvärde så att vi kan få låga priser, samt att man enkelt kan avfärda den skeptiska grannens prat om att imorgon är det något annat som gäller.
Det är lätt, lönsamt och lustfyllt att köra på el, och det är huvudskälet till mitt lugn. Just eftersom laddbilsboomen inte är någon uppoffring, skjuter den fart så att fossilfritt snart är självklart för alla. Skuld, skam och försakelse i all ära, men det har inte fått tillräckligt många att göra tillräckligt mycket, tillräckligt uthålligt.
Elbilisten är en budbärare. Om att omställningen till ett hållbart samhälle inte bara är nödvändig, utan möjlig – om vi bara gör den lätt, lustfylld och lönsam.
Ledstjärnan har lämnat oss
2030-sekretariatets grundare och VD Jakob Lagercrantz har avlidit. Han var en nära vän, en stor förebild och en stark ledstjärna i arbetet för omställningen till fossilfritt och klimatsmart. In i det sista var Jakob tydlig med att uppdraget är större än personen, med en klar och konkret önskan att det arbete han startat ska drivas vidare och fullföljas.
På frågan hur Jakobs minne bäst hedras, är jag övertygad att han skulle vilja att det sker genom att öka takten och ansträngningarna i omställningen till en hållbar värld.
Mattias
