Det har varit allt annat än lätt och det har funnits fler stunder då jag frågat mig ”vafan håller jag på med?” än stunder jag känt mig helt hundra, helt på plats, helt trygg i min kompetens. Men du vet vad de säger: ”fake it ‘til you make it” – ett motto jag så klart vägrar stå för idag men som helt präglade min ungdom.
Jag var nyss hemkommen från LA, 23 år gammal och utan en susning om vart jag var på väg, men med rikligt tilltagna studieskulder som inte ens hade lett till en examen. Och på det, inga förebilder med samma bakgrund som jag själv. Det fanns inga invandrartjejer från Iran som var uppvuxna i en liten stad jag kunde ta rygg på. Inte då.
Men jag hade Rex, min person, min ständiga påminnelse om att låta ”fake it ‘til you make it” vägleda en. Alla behöver en alldeles egen person som tror på en villkorslöst.
Oavsett hur fulladdad jag var med Rexs tilltro och mitt eget självförtroende så hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag idag skulle driva en framgångsrik byrå, leda 12 begåvade kvinnor och skapa kampanjer för några av världens största bolag. Oavsett hur mycket jag än trodde på min egen förmåga så hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle ta mig hela vägen hit.
Ändå står jag här, med byrån min syster Roshi och jag skapat, och mer framgång än jag någonsin önskat mig. Visst, ”fake it ‘til you make it” har tagit mig halvvägs men ett catchy motto räcker inte. Och visst har jag haft tur, också, men det förklarar det inte heller fullt ut.
Nej, ära den som äras bör och de första att äras bör vara mina föräldrar som lärde mig att hustla. De flyttade hit, där de inte känner någon, där de inte talar språket. De började från noll, startade bolag som gick dåligt som avlöste bolag som hade gått sämre, tills de gick bättre, allt för att skapa en bra framtid för sig själva och oss barn. De investerade kämparglöd och monumentalt mod, så som så många blatteföräldrar gjort och fortsätter att göra, och det lade en stabil grund för hur jag och mina systrar har sett på livet.
För ett catchy motto och en smula tur är ingenting jämfört med benhård arbetsmoral.
Sharareh Hoss
Och jävlar vad vi har fått jobba. Sena nätter när man går knäna, långa dagar när man står på tårna, tjänster man blivit skyldig och gentjänster man kallat in, gråt och tandgnissel och bråk mitt i patriarkala högborgar tills vi övertygat världen om att vi visst vet vad vi vill och vart vi ska. Tills vi övertygat oss själva om det.
”Fake it ‘til you make it” är så mycket mer effektivt om man är bra på det man gör och med tiden blir man ju alltid mer ”make” än ”fake”.
Med tiden har jag lärt mig att mod betalar sig, att man aldrig ska ge upp och att man har ett ansvar för de som kommer efter. Att kalla sig själv för en “inspirationskälla” är så klart ett oförlåtligt brott mot jantelagen men tänk om vi bidrar till att någon vågar tro lite mer på sig själv, vågar drömma lite större, vågar ta det där läskiga första steget för att de såg oss göra det? Det skulle helt klart vara värt ett litet jantelagsbrott.
Jag kan inte prata med 23-åriga Sharareh men jag kan prata med andra 20-åringar på tröskeln till att leva ut sina drömmar. Till dem har jag ju egentligen bara en sak att säga: ”Gör det du gillar och gör det så mycket och så passionerat att du blir bra på det. Det gör att ”fake it ‘til you make it” så mycket lättare”.
