Pressen är hög på statliga aktörer att bidra till Sveriges motståndskraft och stärka det svenska civila beredskapssystemet. Samtidigt befinner vi oss i ett helt nytt omvärldsläge, som kräver att myndigheter måste bli bättre på att lösa sina uppgifter i samverkan med andra aktörer.
Kriget i Ukraina och Rysslands omfattande angrepp mot samhällskritisk infrastruktur har visat på vilken förödelse ett väpnat angrepp kan innebära för ett land och dess befolkning. Flera granskningar av det svenska systemet – bland andra Coronakommissionens och Riksrevisionens granskningar av pandemin – visar att samverkan i krissituationer ofta fallerar även om förberedelserna varit goda, då de involverade aktörerna prioriterar det egna kärnuppdraget på bekostnad av effektiv samverkan med andra organisationer. Om ledningen är villig att engagera sig i frågor som rör samverkan kommer medarbetarna följa efter.
I en krigssituation är det till exempel vanligt att el- och vattenförsörjning inte fungerar tillfredställande eller att det är svårt att få fram livsmedel till befolkningen. För att livsmedelsförsörjningen ska fungera under extrema förhållanden krävs samverkan mellan bland annat lokala handlare, grossister och distributörer men även Livsmedelsverket, aktuell länsstyrelse, och Försvarsmakten.
– Det finns ofta ett starkt beroende-förhållande mellan samhällsviktiga verksamheter. Myndigheterna måste ta sitt ansvar och skapa en fungerande samverkanskultur internt inom den egna organisationen och med andra aktörer, annars kan det leda till störningar och mänskligt lidande, säger Micaela Bodelius, totalförsvars-expert på PA Consulting.
Om ledningen är villig att engagera sig i frågor som rör samverkan kommer medarbetarna följa efter.
– Anders Herrström.
Här följer tre konkreta exempel på hur beredskapsmyndigheter kan uppnå effektivare samverkan inom det civila beredskapssystemet:
1. Allt utgår från ledningens engagemang
– Om ledningen är villig att engagera sig i olika frågor som rör samverkan kommer medarbetarna att följa efter. En stark samverkanskultur bygger på gemensamma värderingar, attityder och kunskap i en organisation. Det handlar om att utveckla medarbetarnas förmåga att lösa oförutsedda händelser och gemensamma utmaningar bortom sitt kärnuppdrag, säger Anders Herrström, säkerhetsexpert på PA Consulting.
2. Etablera en gemensam målbild
–Under en kris finns ofta strukturer för samverkan på plats, men aktörerna behöver inledningsvis ta fram en gemensam målbild för vad samverkan avser och vad den ska bidra till. Samverkan behöver fylla en faktisk funktion, tillföra mervärde och inte enbart gå ut på att dela information med varandra. Att ta fram aktörsgemensamma mål kommer att synliggöra drivkrafter och eventuella organisatoriska och/eller regulatoriska hinder som måste hanteras för att samverkan ska bli effektiv, säger Micaela Bodelius.
3. Tillsätt en samverkansledare
Det är viktigt att det finns en person med specialistkompetens som ansvarar för samverkan mellan funktioner internt på myndigheten men även med andra myndigheter och andra externa aktörer.
– Facilitatorn bör även ansvara för att samverkan genererar konkreta resultat. Att tillsätta en facilitatorfunktion ger bättre förutsättningar för en grupp som normalt inte arbetar tillsammans att snabbt bli produktiva, säger Anders Herrström.
Krissituationer är inte lätta att förutspå eller ens att förbereda sig på. Men det gör samverkan ännu viktigare för att tillsammans kunna möta en ny omvärld, med nya hotbilder och förutsättningar. Det är således hög tid för beredskapsmyndigheterna att skaffa sig en reell förmåga att samverka med andra och därmed bidra till ett motståndskraftigt samhälle.
